Vårt egna språk.

Är vårt språk en del av oss något som bara vi har och ingen annan.

Vi kan prata svenska med skånska som dialekt men det betyder ändå inte att jag pratar likadant som någon i Skåne bara för att jag kommer därifrån. Det betyder inte heller att jag pratar likadant som någon i min familj. Men utan dialekter hade man inte vetat var dem kommer ifrån ursprungligen genom att bara höra deras uttal. Så jag tycker det är bra att det finns dialekter. Men dem börjar bli mindre att upptäcka jämfört med förr i tiden då det fanns stora skillnader i uttal och till och med ord som användes i särskilda dialekter dem orden har lite dött för dem används mindre och mindre

Kroppsspråk är nog något vi använder mest när vi ska förklara något. För att göra det mer tydligt om vad vi snackar om. Det är nog inte så stor skillnad i kroppsspråk sett geografiskt. Jag tror det är mer person till person. Det finns ju dem som inte använder sitt kroppsspråk särskilt mycket också finns det dem som använder sitt kroppsspråk så mycket. Att man bara fokuserar på det och inte vad den försöker säga. Jag tror det kroppsspråk vi använder är något som vi har lärt oss av våra föräldrar eller andra förebilder.

Så  Är vårt språk en del av vår identitet?

Jag tycker det är det. Ingen har samma dialekt, samma kroppsspråk som oss. Det gör vårt språk speciellt och att det blir en del av oss. Man brukar ju säga i vissa filmer ”jag känner igen den där rösten” det är ju ett bevis på att vårt språk är en del av vår identitet. Det finns röstidentifiering som gör att du bara kan öppna t.ex. ditt kassavalv men din röst. Så jag tycker att man inte kan säga att ens språk är en del av ens identitet.